Kontrollbehovet

Här kommer fredagens mest lättsamma inlägg. Njut.

HBL hade en intervju med Sofia Åkerman idag. Läs den först så berättar jag sen om mig själv.

Jag var en skärare när jag var ung. Eller jag var periodare.
Alla mår väl mer eller mindre dåligt när de är teinin. Jag mådde ibland helt gälit dåligt medan jag ibland kände mig helt okej.
När jag mådde som sämst låg jag mest i sängen. I ett halvt år. Eller, jag låg och vred mig om nätterna och sov på dagarna. (På nätterna försökte jag titta på Twin Peaks men blev för rädd, så jag tittade på de där nattchattarna istället, finns dom annars fortfarande? Vet ni, jag har hostat en sån en gång i tiden, på Botnia TV i Vasa. Jestas ändå, allt har man väl gjort.)
Insomnian, depressionen och den allmänna förvirringen resulterade i att jag karvade i mig själv litegrann. När man mår så dåligt att man inte riktigt vet vad man ska ta sig till, vem man ska vända sig till eller åt vilket håll man ska vara – då är det en befrielse att ta en vass kniv och skära ett litet snitt i armen eller benet. Då vet man i alla fall var det gör ont och varför.

Nej. Det var aldrig frågan om en dödslängtan eller ens riktiga självmordstankar. Det var en självdestruktivitet som kunde kontrolleras. Ett behov av att kontrollera något i sitt liv, för den inre smärtan kom och gick som den ville.

Ja. Det var jobbigt och jag önskar det inte till någon. Men samtidigt tänker jag att det har fört mycket bra med sig. Det har fått mig att tänka i andra banor, att inte panikera genast när jag känner stress, illamående eller höstdepression. Jag vet vilka känslor som är övergående och vilka jag måste bearbeta på ett djupare plan.

Jag vet också att man måste snap out of it.
Som teini är det svårt att bara säga NEJ nu räcker det till sig själv, som teini behöver man oftast hjälp. Men senare i livet, när man har gått igenom depressions- och självdestruktivitetshelvetet en gång, och kommit ur det med livet i behåll, efter det vet man. Eller man och man, jag kan väl bara tala för mig själv. Jag vet var mina gränser går, jag vet om jag håller på att falla in i ett osunt mönster, jag känner igen varningstecknen och kan säga thankyouverymuch, nu slutar jag. Och gör det också. Eller har hittills i alla fall kunnat göra det.

Och det är det jag hoppas att alla kids som mår dåligt tar med sig. Kunskapen om sig själv, det hjälper en så mycket senare i livet.
Fast ja, det är svårt. För hur jävla vrickat det än låter, det finns en njutning i att pina sig själv. Det vet både du och jag. För hur idiotiskt är det inte att till exempel springa 42,195 kilometer på en gång? Det om något är en pina folk njuter av.
There you go. Du och jag är inte hemskt olika.

9 responses

  1. Det är helvetet på jorden att vara ung. Samtidigt blir det så lätt att vara lycklig när man väl är ute på andra sidan. Jag tänker att man får tillbaka för all piss & skit där tidigare. Men ja. Som teini är det ju omöjligt att förstå att plågan har ett slut, att det blir bättre, att det blir lättare, att det handlar om att bestämma sej och ta kontroll. Man har inte den överblicken.

    Fint delat, hoppas att de som verkligen behöver det läser det här.

  2. Du berör. Nu ska jag länka till ditt inlägg så att så många som möjligt får ta del av det viktiga du skriver om. Fint att du delar med dig.

  3. Jag har också varit en skärare som ung,lite äldre och faktsit inte alls så länge sedan ännu( typ ett år eller så).Fast jag ville nog gärna stryka med ibland som yngre. Depressionen lever jag med fortfarande i vågor. Också att det ibland lockar alldeles förfärligt att fortsätta med sina inkarvade smycken kring fotleden då ALLT känns för jävligt och man bara inte kommer ifrån det. Men en dag i taget är mitt motto.
    Men vad modigt skrivet!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *