Här kommer fredagens mest lättsamma inlägg. Njut.

HBL hade en intervju med Sofia Åkerman idag. Läs den först så berättar jag sen om mig själv.

Jag var en skärare när jag var ung. Eller jag var periodare.
Alla mår väl mer eller mindre dåligt när de är teinin. Jag mådde ibland helt gälit dåligt medan jag ibland kände mig helt okej.
När jag mådde som sämst låg jag mest i sängen. I ett halvt år. Eller, jag låg och vred mig om nätterna och sov på dagarna. (På nätterna försökte jag titta på Twin Peaks men blev för rädd, så jag tittade på de där nattchattarna istället, finns dom annars fortfarande? Vet ni, jag har hostat en sån en gång i tiden, på Botnia TV i Vasa. Jestas ändå, allt har man väl gjort.)
Insomnian, depressionen och den allmänna förvirringen resulterade i att jag karvade i mig själv litegrann. När man mÃ¥r sÃ¥ dÃ¥ligt att man inte riktigt vet vad man ska ta sig till, vem man ska vända sig till eller Ã¥t vilket hÃ¥ll man ska vara – dÃ¥ är det en befrielse att ta en vass kniv och skära ett litet snitt i armen eller benet. DÃ¥ vet man i alla fall var det gör ont och varför.

Nej. Det var aldrig frågan om en dödslängtan eller ens riktiga självmordstankar. Det var en självdestruktivitet som kunde kontrolleras. Ett behov av att kontrollera något i sitt liv, för den inre smärtan kom och gick som den ville.

Ja. Det var jobbigt och jag önskar det inte till någon. Men samtidigt tänker jag att det har fört mycket bra med sig. Det har fått mig att tänka i andra banor, att inte panikera genast när jag känner stress, illamående eller höstdepression. Jag vet vilka känslor som är övergående och vilka jag måste bearbeta på ett djupare plan.

Jag vet också att man måste snap out of it.
Som teini är det svårt att bara säga NEJ nu räcker det till sig själv, som teini behöver man oftast hjälp. Men senare i livet, när man har gått igenom depressions- och självdestruktivitetshelvetet en gång, och kommit ur det med livet i behåll, efter det vet man. Eller man och man, jag kan väl bara tala för mig själv. Jag vet var mina gränser går, jag vet om jag håller på att falla in i ett osunt mönster, jag känner igen varningstecknen och kan säga thankyouverymuch, nu slutar jag. Och gör det också. Eller har hittills i alla fall kunnat göra det.

Och det är det jag hoppas att alla kids som mår dåligt tar med sig. Kunskapen om sig själv, det hjälper en så mycket senare i livet.
Fast ja, det är svårt. För hur jävla vrickat det än låter, det finns en njutning i att pina sig själv. Det vet både du och jag. För hur idiotiskt är det inte att till exempel springa 42,195 kilometer på en gång? Det om något är en pina folk njuter av.
There you go. Du och jag är inte hemskt olika.