Sätt er ner nu kaveris så ska jag berätta hur det ligger till.
I en och en halv månad har jag gått runt och låtsats som det regnar (det har det visserligen gjort också, helt sådär på riktigt). Jag har jobbat som en crazy person och festat som en änny crazygare person.
Ni vet säkert redan varför?
Denial, denial, denial.
Jag har inte behövt tänka hemskt mycket, jag har bara gått på. Det har varit o.e.r.h.ö.r.t. skönt att bara producera, göra och dansa.
Det har nog varit bra, ändå. Tror jag. Hade jag inte gjort det hade jag kanske inte hållit ihop.
Idag när jag kom hem från jobbet vällde det plötsligt över mig. Den enorma mattheten, sorgen och ensamheten.
Jag inser nu slutligen att något jag trodde var för evigt faktiskt inte finns mer. Och det gör mig sorgsen. Det gör mig ledsnare än ledsnast.
Idag insåg jag också att det är jag och jag nu. Det är jag som ska hänga med mig själv nu. Det är mitt eget jobb att se till att jag är lycklig och mår bra.
Och det ska jag göra. För jag gillar mig själv ganska mycket. Jag tycker att jag är riktigt okej för det mesta. Jaja, jag kan stiga över linan ibland, men det är petitesser. Jag är ganska fin. Och jag förtjänar att ha det bra. SÃ¥ jag tänkte ge mig själv i uppdrag att fixa det. Vet inte riktigt hur, men tja, I’ll figure it out as I go along.
Hur som helst så är det väl nog så. Någon dag kommer allt i kapp dig och sen sitter du där och skakar och tjuter.
Men det är väl egentligen helt okej.
Det är mer än okej. Jag vet känslan. Men det går inte att komma undan. I något skede måste man bara tvinga sig igenom skiten. Och komma bättre ut på andra sidan. Ge dig själv tid. Tyvärr kommer det att komma flera dylika attacker ännu. Men de blir kortare och lättare vartefter. Jag lovar! I gengäld kommer du att få ett ännu bättre förhållande med dig själv och DET min vän är mycket värdefullt.
Ibland måste man dansa och ibland måste man bara stanna hemma och tjuta. Men bådadera behövs! :) Du är så fin så fin så fin!!! STOR STYRKEKRAM!!!
Jo. Visst har jag ju hela tiden varit medveten om att jag måste deala med saker en vacker dag. Men det är skönt att skjuta det framför sig. Att flytta det lite framåt sådär. Men nu förstår jag ju att det kanske inte helt går att bestämma när de där attackerna kommer. Det blir nog bra. Är säker på det. Tack för dina visa ord!
Hurra för dig! Allt kommer att ordna sig till det bästa ska du se. <3
Puss! Love you!
Voi vännen. Det är vidrigt, men tyvärr behövs de där asiga insikts-attackerna emellanåt. Sen går det uppåt igen, med små dippar såklart, men ändå uppåt, det är jag säker på!
Ja det är jag också säker på. För det mesta. :)
många kramar!
Tack! Jag har din lyckotext på kylskåpsdörren. Brukar läsa den ibland och bli glad.
You go girl!
Jah!
Har en känsla att det bara kommer att gå uppåt för dig. Mycket snart. H. Spåsmulan. Puss på dig!
Jag gillar Spåsmulan! Hon har nog alltid rätt tror jag.
saker och ting har en tendens att ordna sig på de mest märkliga av sätt och vis. det må ta en tid, och processen må ha till och med otäcka vändningar ibland, men sen en dag håxar man att ojdå, här sitter jag och har det bra.
kram!
Så är det. Man måste tydligen bara angsta lite emellanåt.
Du sko kon kom å hels på syskon boånen na tökran så sko du no allti va i skick! ;-) puss pådde syyster
Tack! Kram!
Jag tyckte Softy skrev väldigt bra, så jag tillägger bara en vacker dikt (hur töntig är jag inte?) av Dan Andersson:
Gässen flytta
När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!
Du är så töntig att jag började lipa igen! Jag som inte ens tycker om fåglar! Så fiii-hiiiint! Bröl, snörvel, snyft.
Känner igen mig. Det är inte kiva greijs men det är något som man bara måste gå igenom. Men som tyr har du, vad jag har förståt, häääärliga vänner omkring dig som du får krama då det känns att du behöver en. Det blr nog bra, sakta men säkert. *kram*
Kramen <3
Jag vill tolka Jocke Bergs ord “Allt, allt, allt, kommer till den som vÃ¥gar vara rädd”, som att det kommer att komma ocksÃ¥ en massa gott ur just den mest eländiga stunden. Jag är pÃ¥ din sida, alla gÃ¥nger!
Styrkekramar!
Det gör bara så förbannat ont att man inte vet på vilken fot man ska stå, vilket öga man ska gråta med och vilken säck man ska slå. Men det går i vågor och plötsligt är man ganska duktig på att surfa.
Hang in there, du är drottningen!
Puss, finaste du! Alltid bra att hinna ikapp sig själv.
Det gÃ¥r inte att “think happy thoughts”. Jag tror att man bara mÃ¥ste drypa ner sig i skitet ända tills man inte orkar längre. Sen orkar man vara glad igen. I allafall stundvis. Och sen blir det lättare för varje gÃ¥ng allt cätchar upp en…tror jag. Eller sÃ¥ är allt bara jätte sorgligt. De är ocksÃ¥ okej.