Ni vet den hajpade filmen Drive? Jag kommer inte över att den fått så många guldstjärnor och brahetspoäng som den fått. Jag är stum. Den var ju dålig? Och då visste jag inget om den, varken att kritikerna tycker om den eller vad den handlade om, när jag såg den.
Stum av förundran är jag.
Kände mig tvungen att skriva några rader på STBL-bloggen. Ungefär såhär:

Vi hade redaktionsrekreation för ett par veckor sedan och passade då på att se pressvisningen av den hajpade filmen Drive. Jag tänkte att vi nu ska tala lite om den.

Filmen började lite tacky, men vackert tacky, med att Ryan Gosling (som för övrigt är mycket estetiskt tilltalande i filmen) kör runt en stad, tydligen LA, medan filmens förtexter avlöser varandra på skärmen. Typografin och färgen på texten följer temat jag-är-sarkastiskt-ful. Inte helt okej. Hela introt störde mig redan.

Huvudkaraktären, Gosling, verkar inte alls sympatisk, ingen karisma och ingen själ. Och visst, det är kanske meningen att det ska vara så, det är en del av filmens finess kan tyckas, men nej. Det funkar inte heller. Jag blir irriterad och vill dänga till honom. Och dänga, det ska det till att bli snart. För egentligen är det här en hypervåldsam film. Den ger sken av att vara djup, genomtänkt och intellektuell men den är bara våldsam, blodig och pretentiös.

Man kan ju förstås tycka att ett stort Tarantinofan inte ska bli så chockad över lite blod och våld, men jag blev totalchockad. Och överraskad, på ett dåligt sätt. Det passade inte in i den annars Sofia Coppolska berättarstilen. Det överdrivna våldet stod ut som Marie Antoinette på en bondgård i Maxmo.

Nej. Jag fann filmen bara himla pretentiös. Som att man försökt få ihop en djuplodad och intelligent historia men inte riktigt fått ihop det.

Eller sen förstod jag den bara inte. Alls.

Det var det. Tack för mig.