Igår var jag ute på journalistiskt toppenuppdrag; jag kaschade en fest. Tänk! Få gå på fest och sen skriva om det! Sjukt kul.
Det var i alla fall min egen förening J-komm (journalistikstuderandena på Soc&kom) som ordnade sitz. Jaja, mer om det i nästa nummer av tidningen.
Det jag egentligen skulle tala om var karaoke.
Av tradition går alla till Swengi (karaokebar) efter sitzen och jag hade sett framemot att få framföra min absoluta favoritkaraoke; Zombie av Cranberries.
Hade hehkuterat saken i flera dagar.
Gissa om den fanns? Nä! Inte heller All Saints Never ever, som är min nästfavoritkaraokebiisi fanns. Blev så pass besviken att jag tröstade mig med att sjunga Bed of roses tillsammans med My.
Och det var en vinnare! En vinnare, I tells ya.
Sällan har väl en gammal snyftdänga blivit så raiskad som igår, men en sak ska jag berätta för er: jag tror inte det fanns någon annan som uppträdde med samma fiilis som My och jag under hela kvällen. I kid you not.
Jag rekommenderar att alla trycker på play och skrålar med så högt de kan nu, för det är ju bara så himla befriande. Ja!