Jo jag tänkte att vi skulle snacka lite carpe diem.
Inte carpe diem som ett prettot uttryck utan det där med att försöka förstå att man inte kan sitta hemma och vänta på att livet ska hända.
Vi hade nämligen en mycket givande chatstund (som summeras väl här) med min  – ja, vad ska jag egentligen kalla henne, nÃ¥n morf av syster, kusin och bff – vän Linnéa härom kvällen.
Hon ba: jag insåg att gräset inte alltid är grönare på andra sidan!
Ja ba: va, är du säker?!
Sen började vi fundera. Och visst, jag har en tendens att för det första skjuta upp saker och för det andra tänka väldigt mycket, och långt, framåt.
– Jamen när den här hösten är över, DÃ… hinner jag.
– Sen när den här veckan är över, DÃ… blir det bra.
– När det blir vÃ¥r igen, DÃ… kommer jag att mÃ¥ bra igen.

Vafan!
Ska jag sitta hemma och sura fram tills nästa vår? Är det så jag tänker?
Nä jag tror inte det. Och gör jag det så blir jag väl klart som fan deprimerad.
Det är så löjligt grundläggande saker det är frågan om, att försöka leva sitt jävla liv just nu och inte alltid bara fundera hur det kanske, eventuellt, förhoppningsvis kommer att se ut om tre månader. Eller ett år. Eller sen.
Jag blir så himla trött på mig själv ibland.
Plus nummer fem på Linnéas insiktslista. Man måste jobba mindre och göra mer roliga saker!
Därför tänker jag sluta jobba nu (fastherregudjagharmycketattgöramenkanskejagkanvarasupereffektivimorgonistället) och testa fotbadet jag stal (okej, jag fick det) av min mor för flera månader sen men aldrig hunnit använda.
Plus att jag tänker dricka en öl (vill säga ett glas vin, för det är mer sofistikerat, men nu tycker jag ju att öl smakar godare). Och tända ljus. (Eller dom har jag ju tänt ren. Det börjar vara olidligt hett i min lilla tjugosjukvadratare av alla tända ljus.)

Säger som Smulkki: HEJ FRÅN blivande STORMYSARN.