Prestationexi

Det började väl kanske med Blondinbella. Hon bloggade, tjänade, startade företag, skrev bok, föreläste, gjorde tidning. Och var oerhört snygg. Trevlig. Vacker. Framgångsrik.
Hon blev ett ideal.

Sen rullade allt bara på.
I bloggar skriver vi om våra framgångar, om vår vilja att prestera, om allt vi gör och är stolta över. Och visst, det är bra. Det är fint att vi gör saker och är nöjda över det vi gör.
Men sen gör vi lite till.
Vi presterar lite mer.
Vi vill vara lite bättre.
Titta på allt jag gör
, skriker bloggen.
Har jag inte många saker på gång nu på en gång?
Javisst, jag är lite trött ibland, men det är väl inte så konstigt eftersom jag bollar med så mycket samtidigt. Har du märkt hur jag håller på? Är du inte lite imponerad av allt jag skriver i bloggen?
Se på mig, läs mig, jag presterar!

Och det är jag. Det är just så jag.
Jag jobbar två jobb (som jag älskar, missförstå mig inte), har just brutit en förlovning och avbrutit en bröllopsplanering. Jag har flyttat. Jag har ett tredje jobb som jag har fullt upp med att tacka nej till. Jag gör allt och håller upp fasaden om att jag mår bra och njuter av det.
Eller gör jag?

Nej. Jag njuter inte av det. Jag mår inte bra. Jag gör det för att jag tror jag är en övermänniska. Jag tror att jag klarar av mer än jag gör. För att jag inte vill säga nej. Det är inte frågan om att jag inte skulle våga säga nej, det är frågan om att jag helt enkelt inte vill. Jag vill göra saker, jag vill inte sitta hemma och grubbla.

Samtidigt måste jag ändå inse att jag håller på att gå in i väggen. Förra veckan var den veckan. Det är fan inte verkligt att hålla på såhär. Jag måste ju hinna lägga mig ner och skrika en stund ibland. Jag mår för fan inte bra.

Sen är ju ekvationen med att ha två jobb man gillar så himla mycket och att ha en hyra på ungefär en miljard euro i månaden lite svårlöst. Jag vill ju så himla gärna göra allt. Plus att jag vill ha pengar att köpa de där Jeffrey Campbell-skorna jag dreglat över. Då säger man inte nej. Man vill helt enkelt inte. JAG vill helt enkelt inte.

Men till saken.
Jag ser det här överallt i bloggvärlden. Brudar som har tusen saker på gång samtidigt. Och visst fan påverkas jag. Jag och säkert många andra.
Sedan när är det okej och norm för dudettes att göra övermänskligt mycket jobb? Sedan när hyllar vi överpresterande? Sedan när blev det beundransvärt att vara slutkörd?

Nu tänker vi svartvitt en stund: allt är bloggens fel.
Precis som vi kan skylla ätstörningar på smalhetsidealet och modellvärlden hävdar jag att vi kan skylla kvinnors tydliga mani på överprestation på bloggar.
Vi vill vara som Blondinbella. Vi vill ge ut en bok samtidigt som vi gör tidning och uppfostrar barn. Kanske vi tränar, pluggar esperanto och går ut med åldringar samtidigt också. Vi vill så hemskt gärna. Och om andra klarar det så måste väl vi också kunna göra det?

Men faktum är att vi är alla vanliga. Och vi har alla rätt att känna utmattning om vi har för mycket på gång. Varför slösa bort de åttatimmars arbetsdagar som det i tiderna kämpades för genom att göra normen till att jobba tolv av tjugofyra? Vi behöver alla fritid, vi behöver ligga i sängen och se på SATC ibland. Vi behöver tuggummi för hjärnan. Eller helt enkelt göra nåt som får oss att slappna av, är det sen att träna eller testa nya recept spelar ingen roll. Men vi ska fan inte jobba för mycket, det kommer att ta kål på oss – hur roligt jobb vi än må ha. Och jag säger det här minst lika mycket åt mig själv som åt alla andra. Det här är ju fan inte klokt.

Det är jättefint att brudar, och speciellt unga brudar, har många järn i elden och formar sina egna liv och sin egen lycka, men snälla, ta det lite lugnt. Om inte för er egen skull så för alla dem som läser er blogg och får prestationexi.

Vila lite emellanåt. Och ät en bulle ibland. Det tänker i alla fall jag göra.

95 responses

  1. Jäkla bra skrivet. Ta hand om dig, inget jobb är så roligt och inga skor är så snygga att det är värt att kuta in i en vägg. Kram!

    • Nä det är ju verkligen sÃ¥. Ibland kan det bara vara svÃ¥rt att inse. För du vet ju hur bra det känns efter att man shoppat sig ett par nya skor. *wink wink nudge nudge* :)

  2. har länge gått och känt att det är något som är annorlunda i mitt liv just nu. fastän jag tycker att jag har varit ganska duktig gällande studier och jobb på senaste tid så har det på något konstigt sätt känts som att det inte riktigt har räckt till. man skulle behöva vara ännu lite duktigare, lite flitigare och få lite mera gjort på kortare tid. nu vet jag varför ! du träffar verkligen mitt i prick !

    • Jo det känns som att man inte längre räcker till om man jobbar Ã¥tta timmar och sen har det skönt och trevligt Ã¥tta timmar och sover Ã¥tta timmar. Man borde göra sÃ¥ mycket mer däremellan för att vara intressant.
      NEJ säger jag.

  3. Catzo, du slår för fan huvudet på en niotums spik.

    jag hoppas, hoppas att du fixar att sätta stopp för den här konstiga rolighetsraketen som du farit iväg med, innan det är för sent. jag råkar känna till att det bränner till extra mycket att gå i väggen på grund av ett jobb man verkligen älskar. för man kan inte för sitt liv fatta hur något så roligt kan få en att må så asigt? men too much är too much, som du själv säger det.

    kom över någon kväll och drick te med oss i vårt barnkammarkaos, ytterst halvfärdiga inredning och ocharmiga kaffefläckar över våra sjabbiga ytor. du är varmt välkommen.

    • Jag kommer gärna över och dricker te i barnkammarkaoset! Det vore alldeles, alldeles underbart!

  4. Catzo, jag är alldeles stum, din text är fantastisk. Jag är så glad att du, såhär naket och enkelt, säger hur det är. Inte bara för dig, utan för så många andra också. Jag tror och hoppas att den här texten skall innebära något nytt och så mycket bättre för många, för det är väl så, att man måste börja med att erkänna att något inte står helt rätt till? Åh, jag önskar dig så många, långa och sköna stunder i soffan. Varmaste kramen.

    • Om inte annat sÃ¥ är jag iaf glad att jag kommit till det skedet i mitt liv när jag kan se mig själv i spegeln och pÃ¥ riktigt SE hur det ser ut pÃ¥ andra sidan. Nästa steg är att göra nÃ¥t Ã¥t det.
      Kram tillbaka!

  5. Starkt rutet! Och strongt att medge detdär för sig själv OCH dessutom komma ut med tanken pÃ¥ nätet. Hoppas de som borde känna igen sig i din fina text ocksÃ¥ gör det, vi kvinnor vill dra pÃ¥ oss alltför mÃ¥nga -exier i dagens läge. SÃ¥nahär kommentarer är det som behövs i det växande blogg-lifestyle-kollapÃ¥mig-universumet, för att hÃ¥lla det hela lite närmare jordytan. Ta hand om dig och gör inte mer än du orkar…och NJUT av det du gör! Tummarna upp frÃ¥n en relativt ny läsare.

    • Tack! Hoppas du fortsätter följa blÃ¥gin. :)
      Och fy fan för -exierna. Dom finns så överallt.

  6. Blondinbella finns inte. Hon är påhittad, och precis som Spindelmannen får små pojkar att hoppa från hustak, får Blondinbella unga kvinnor att gå in i väggen.

    Jag instämmer på alla punkter och stiger upp och applåderar.

    Ps. Jag äter Daim när jag skriver det här.

    • Och du dÃ¥! Är fortfarande helt tagen av det jag läste igÃ¥r. Ska tejpa upp pÃ¥ spegeln i vessan.

  7. Hear, hear! Det tog mig lite tid men jag har som tur till slut kommit till insikten att jag inte kan jämföra mig själv med andra. Och SPECIELLT just nu Catariina är det mycket viktigt att du tar hand om dig själv. Ge dig själv tid.
    Jag mÃ¥dde skit för att jag (i mitt tycke) inte orkat jobba tillräckligt mycket de senaste Ã¥ren. Nu inser jag att det kanske är helt okej att jag inte hade tillräckligt energi att koncentrera mig pÃ¥ en ny karriär medan jag gick igenom en skilsmässa (och dess efterdyningar)…
    Och Sex and the city är förresten jättejättebra terapi!!! :)

    • Jo, grejen är ju att jag väl medveten om att jag mÃ¥ste ta hand om mig själv och ta det lugnt. Att det inte är hälsosamt att jobba sÃ¥ mycket och äta sÃ¥ lite som jag gör. Jag VET. Problemet är nu bara att jag ocksÃ¥ mÃ¥ste göra nÃ¥got Ã¥t det. SÃ¥ lite närmare mÃ¥let är jag ju nog, men det är knepigt. Mycket knepigt ibland, att fÃ¥ det att gÃ¥ ihop.

  8. Bra skrivet Catzo! Hoppas också överpresterarna i bloggosfären läser detta. Och tar det lilla lugna och slutar sprida sin prestationexi. Jag får sådan ångest av att läsa vissa bloggar. Borde bara låta bli att gå in på dem =P.

    Och så ska du se till att huila då tidningen åkt till tryckeriet! Puss!

  9. Bra att du skriver om det här! Och som du säger, brudar. Typiskt tjejproblem idag.

    • NÃ¥men eller hur. Oftast är det ju just brudar som känner att de behöver prestera och visa hur bra de är. Och mest för andra brudars beundrande ögon.

  10. Bra att du skrev ett sÃ¥dant inlägg. Det är helt enkelt för mycket press pÃ¥ människor i dagens samhälle, och det är nÃ¥got jag upptäckt redan tiden innan bloggandet. Körde själv i väggen innan jag fyllde 30 och sedan dess har jag varit mÃ¥n om att lyssna pÃ¥ mig själv och mina behov betydligt noggrannare. Nu jobbar jag 4 dagar i veckan dvs endast 8h mindre än normalt men mÃ¥r SÃ… mycket bättre. Mindre förtjänar jag ocksÃ¥, men man MÃ…STE hinna leva lite ocksÃ¥. Livet är ändÃ¥ trots allt ganska kort…
    Sköt om dej vännen och puss!

    • I salute you för att du märkte dina egna gränser! Det är stort. Och ännu större är det att du kunde lyssna pÃ¥ dig själv och göra nÃ¥got Ã¥t saken – det är kanske det som jag känner är svÃ¥rast. Du har HELT rätt. Man mÃ¥ste hinna leva ocksÃ¥.
      Puss kaveri, snart ska vi gå på drink!

  11. hell yeah! väls sagt. (och välkommen till lovisa på weekendsemester om du behöver en break, the offer still stands. :D )

  12. bra sagt & rätt tänkt!

    måste nog repa till med en blogg på samma tema, jag.

  13. You go girl! Fast inte bokstavligt och sÃ¥ att du fÃ¥r burnout ;-) Det är ibland en oerhörd lättnad att släppa nÃ¥got man i och för sig tycker om och kan, men som inte är bra för en. Har märkt det själv. Man kan bli lycklig av annat än att prestera, klichén “it’s the journey not the goal” passar sÃ¥ bra :-) Work to live, not live to work osv..

    • Ja. Man mÃ¥ste väl släppa saker ibland, fast man inte vill. För man mÃ¥ste ju leva ocksÃ¥. :)

  14. Fyfan vad du är smart. Jag har valt att inte blogga om min current depression och det är rätt skönt, men senast idag funderade jag på om jag gör det för att hålla uppe fasaden. På alla andra områden i livet försöker jag i alla fall låtsas att allt är bra. Men det är det ju inte, inte alls.
    Tack för superbra, aktuellt och fint inlägg. <3

    • AlltsÃ¥ denna eviga fasad. Har tänkt mycket pÃ¥ den idag, fasaden vi visar upp och hur vi kan bete oss sÃ¥ himla olika beroende pÃ¥ situation. MÃ¥ste fortsätta fundera och klura pÃ¥ det här. Men du, det blir nog bra! Allt löser sig!

  15. jåå du foår no buri long nier de nu flicka lilla! Flytt tibaak ti logne i Finnbackan så vaar e no braa! ;-)

  16. Så e det. Har en minnesbild av att Blondinbella i något skede har talat om att ta en kväll i veckan för sig själv och jag är nog själv också inne på samma linje. Man behöver tid för sig själv. Regelbundet.

    • AlltsÃ¥ verkligen! Om inte annat mÃ¥ste man väl börja pricka in det i kalendern.

  17. Vis kvinna, är du. Känner – tyvärr – igen mig i sÃ¥ mycket av det där. Man ska studera, ha intellektuella hobbyn, umgÃ¥s med vänner, umgÃ¥s med familj, gärna jobba – och mycket, med flera jobba samtidigt – hÃ¥lla relationer i liv, skapa sig en karriär, vara framgÃ¥nsrik – men gud förbjude inte FÖR framgÃ¥ngsrik, för dÃ¥ är man en översittare. Det tycker ingen om.

    Jag körde mig själv i väggen mot slutet av gymnasiet. 1000 saker puttrade under ytan samtidigt som jag skrev studenten, deltog i en runtturnerande musikal och skötte mitt jobb som sekreterare på en liten förening. Det positiva, om man kan säga så, är ju att man lär sig av det. Hoppas jag, åtminstone. Ännu har jag inte återfunnit mig i det där helvetesekorrshjulet, och jag hoppas att jag inte hamnar där igen.

    SÃ¥ ska vi f.ö. minnas att inte heller Blondinbella klarar av att vara Blondinbella alla gÃ¥nger… Även hon var sjukskriven frÃ¥n allt vad jobb heter efter att hon kört sitt race lite väl hÃ¥rt.

    Sköt om dig, Catzo. Ät bulla, drick ett glas vin. Det är du värd.

    • Det är det som är sÃ¥ sorgligt, att mÃ¥nga känner igen sig. Och det värsta är ju att det ofta är folk under 30, eller t.o.m. under 25, som redan jobbat sönder sig själva. Galet!
      Som du säger, efter att man gått in i väggen lär man ju känna sina gränser bättre. Jag brände ut mig på mitt första riktiga jobb när jag var 25. Och jo, jag har lärt mig känna min kropp och mitt psyke lite bättre, jag vet varningssignalerna. Och det är väl dem jag sett nu. Men det är ändå himla svårt att lyssna till dem, fast man vet hur de ser ut och låter.
      Knepigt det här.
      Puss på dej Julie, du är en fin mänska!

  18. Lite relaterat till detta, jag är inte slutbränd och jag överpresterar inte, men jag öppnade mig just för min svägerska i lördags om hur jävla mycket man ska klara av bara i ett normalt liv. Man ska jobba 8 h, föra/hämta på dagis, man ska hinna umgås med barnen, lära dem cykla, simma, pyssla, man ska hinna med hushållssysslor, man ska hinna träffa släkt, man ska hinna hänga/festa med vänner för annars är man tråkig, man ska hinna med tumissaker med sin man, man ska hinna hålla kroppen i skick, man ska handla och hinna sätta sig in i en massa specialdieter och ekologiska alternativ, man ska hinna läsa och allmänbilda sig och gärna också följa med nyheter på tv/nätet och vara lite politiskt medveten osv. osv.

    Knappast något bloggskrytmaterial här, men alldeles nödvändiga vardagssysslor. Inget går att lämna bort. Men gör man allting med en extra knorr blir man ju utbränd bara av det. Och skulle jag ta på mig ytterligare intressanta och stimulerande uppgifter (studera, skriva bok, frivilligarbete, tidskrävande hobbyer) så skulle jag garanterat krascha. Så därför gör jag inte det, men känner mig faktiskt lite underlägsen då jag läser vissa bloggar. Därför undviker jag ganska långt prettobloggar (har aldrig läst Blondinbella t.ex.). Nu är jag antagligen så gammal att jag har lite distans till allt, men är inte säker på hur jag skulle ha reagerat som yngre? Eller om jag varit lite ambitiösare till min natur?

    Väldigt bra inlägg av dig, fick mig att fundera lite till på prioriteringar och vad jag vill förmedla, främst till mina egna barn!

    • Jag har tänkt pÃ¥ det där och talat med folk om det ocksÃ¥. Hur det gÃ¥r hiskeligt mycket tid till att bara leva normalt. Och som du säger, sen ska man helst ha sjutusen olika saker pÃ¥ gÃ¥ng vid sidan om. Vad är det riktigt, ska det vara sÃ¥? Har det alltid varit sÃ¥? Har vi bara inte märkt det när vi själva inte varit vuxna pÃ¥ det viset förrän nu? Hade vÃ¥ra föräldrar samma press och stress som vi har nu?
      Klagar vi bara för mycket?
      Jag vet inte. Men snabbt och hårt går det, hela tiden.

  19. Försöker jobba emot den där rösten i huvudet som säger “nÃ¥ gör nÃ¥go, va fan ligger du där” sÃ¥ fort ja sätter mig i soffan. Det är en daglig balansgÃ¥ng att hÃ¥lla sig aktiv och inspirerad men samtidigt utvilad och balanserad. Helt jäkligt svÃ¥rt med andra ord…men som du kanske märkt har jag trappat ner pÃ¥ bloggandet rejält. Känns skönt att inte hela tiden mÃ¥sta producera saker utan bara njuta av dem.

    Nu ska ja sova så ja orkar hela jäkla långa dagen i morgon igen.

    Kram!

    • Det är svÃ¥rt. En himla svÃ¥r balansgÃ¥ng, men jag tror vi lär oss, hela tiden. Kanske vi är fullärda och harmoniska vid 60!
      Kram på dej Julle!

  20. Tuli vain mieleen eräs teksti naamakirjasta:

    Meiltä naisilta odotetaan:kauriinsilmiä, mansikkahuulia, omenaposkia, persikkaihoa, ampiaissvyötäröä, pianistin sormia, reidet kuin karitsalla, ryhti kuin täysverisellä. Sen lisäksi pitäisi tuoksua kesäniitylle, syödä kuin hiiri, olla uskollinen kuin koira, iloinen kuin varpunen, nopea kuin kärppä, jännittävä kuin tiikeri ja himokas kuin kaniini. EI OO IHME, ETTÄ VÄSYTTÄÄ

  21. Ja, det stämmer nog det där du skriver. Lustigt det där med att “man vill” sÃ¥ himla mycket. Inte mÃ¥ste – utan vill. Jag kände ocksÃ¥ för tvÃ¥ veckor sen att nu mÃ¥ste jag sluta ha 1000 saker pÃ¥ gÃ¥ng. Jag kände för första gÃ¥ngen att jag inte vill. SÃ¥ jag skalade bort lite. Nu har jag ändÃ¥ mycket pÃ¥ gÃ¥ng – men redan att man vet att man ska börja tacka nej och skala bort sÃ¥ kanske man till sist är ner pÃ¥ en vettig nivÃ¥.
    Underbara Clara skrev ett fint inlägg för inte sÃ¥ länge sen om att lÃ¥na för mycket energi frÃ¥n framtiden (och sova in det sen). Det gÃ¥r att lÃ¥na en viss del – men till sist säger det stopp.

    • Det är bra att du fick känslan av att inte vilja. DÃ¥ tror jag det är lättare att skala bort. Den känslan kommer säkert nog efter ett tag, när man haft alltför mycket pÃ¥ gÃ¥ng alltför länge. Det är ju bara synd om det är nÃ¥t som man egentligen tycker sÃ¥ himla mycket om som man börjar mÃ¥ illa av och inte vilja göra. Uh, man borde ju nog se över tidsanvändningen litegrann.
      Måste gå in och scrolla lite på UnderbaraClaras blogg, har faktiskt inte orkat läsa den på ett tag.

  22. Tack för de kloka orden! (Och för en fin blogg i övrigt!)
    Man vet det nog, innerst inne, det som du skriver, men att komma ihåg det i vardagen och kunna se det man gör och försöker prestera från ett vettigt perspektiv, det kan vara knepigt. Bra med en ordentlig påminnelse ibland!

    • Jo man vet. Men man gör inget Ã¥t det. Vi behöver alla pÃ¥minnas ibland!

  23. Mycket bra skrivet! hela ordet MÅSTE är en uppfinning av djävulen. Det är mest det som spökat i mitt huvud i många år. Ett eget företag var mitt sätt att dra i handbromsen. Nu kan jag slamsa omkring osminkad och äta smuliga knäckebrödssmörgåsar medans jag jobbar lite mindre. Jag vill inte så mycket mer än vara chef över mitt eget liv. Du kan också vara chef! En chef som ger dej lite semester? Du är för tusan en helt otrolig typ!

    • Du är sannerligen modig och vis! Och gud sÃ¥ jag blev sugen pÃ¥ knäckemackor.

  24. Tur för mig då att jag inte läst på blondibellas blogg då. ;) Fast nu blev jag lite nyfiken.
    För denna latmask är bloggen just lite en peppning, orka göra nåt för att få nåt att skriva om. Inga prestationskrav här inte.Kanske jag är lite manlig innerst inne. :D Fast visst kommer jag ju också på mig att jämföra mig själv med alla bulladoftsmammor som orkar pyssla och ha sig medan de inreder sitt perfekta hem. Fast bullor, det gillar jag! Orkar bara inte baka alltför ofta i detta kaos.
    Men jättebra skrivet!

    • Det är nu inte Blondinbellas fel, det är inte det jag säger. Jag använde nu henne för att hon är mest känd. Det gäller hela bloggsfären, ocksÃ¥ mig själv. Alla som skriver om hur mycket de gör och orkar och lägger stolthet i att jobba 12 h om dygnet är alla lika skyldiga till hetsen. Även jag. Det är liksom det jag vill bort frÃ¥n, att det ska vara OOOH och AAAH och WOOOW när folk jobbar ihjäl sig. :)

  25. Puss och kram! Som min kompis en gÃ¥ng sa “Löysää kengännauhoja niin paljon että kengät tippuvat jaloistasi jos kävelet nopeasti. Pyöräile niin hitaasti että melkein kaadut.”

  26. Sjukt bra skrivet. Jag känner tyvärr också igen mig lider nog säkert av en liten släng prestationexi (bra ord förresten!). Och det är det där, att det är man själv som ställer alla kraven som är det dumma och de svåra i ekvationen. För att ändra på sig själv går, men det är inte så lätt!

    • Nä verkligen inte. Eller att erkänna för sig själv att man har fel.

  27. Jag känner igen mig också. Men jag håller inte på med tusen saker, jag försöker bara studera i helt normalt takt och ändå mår dåligt. Så då mår jag dåligt för att jag inte ens klarar av det. Den duktiga flickan inom mig sitter hårt kvar och vill inte släppa taget.

    • Ja tänk, man känner av det helt i vardagliga livet ocksÃ¥! Lycka till med studierna och kom ihÃ¥g att du itne har brÃ¥ttom nÃ¥nstans!

  28. Så bra skrivet! Alltså jag känner så igen mig på många punkter. Vissa bloggar (eller bloggar i allmänhet ibland) ger mig prestationsångest. Kan dom, så kan jag! Eller? Men det här är ju verkligen helt fel att tänka såhär. Å varför fattar jag inte det fastän jag nu till och med skriver ut det.

    • Jaa-a, det är svÃ¥rt att inte jämföra sig själv med andra. Och det är ju det som är problemet.

  29. Applåder och medalj ska du ha! Jag tappade bort mig själv förra hösten. I stressen. Hur coolt är det att vara drygt 20 år och utbränd? Nu ska jag äta en bulle. En butiksfrysbulle. Eller två. Som jag definitivt inte gjort själv.

  30. Jag har funderat länge på hur jag ska kommentera dethär inlägget. Men kommit fram till att du ju ren sa allt. Så jag kan bara konstatera att du är en fin och stark kvinna och jag håller med om allt du skrev. Massor av pusskram till dej!

  31. Ett tillägg vill jag bara komma med. Killar överpresterar nog också. Det är inget som är förbehållet tjejer. Jag kan känna prestationsångest ibland och jag tror att det handlar om samhället och inte om vilket kön man nu råkar vara.

    Dessutom har internet och alla världens bloggar gjort att man ju aldrig riktigt är ledig. Inte ens fastän man sitter ensam hemma. OcksÃ¥ dÃ¥ kan känslan att “jag borde producera nÃ¥nting nu” komma krypande.

    • AlltsÃ¥ jo. FörstÃ¥s pÃ¥verkas ocksÃ¥ killar, men jag kan inte relatera till det i lika stor grad eftersom de flesta bloggar jag läser och pÃ¥verkas av är skrivna av brudar. Och eftersom jag själv är en brud som säkert ocksÃ¥ pÃ¥verkar nÃ¥n annan i viss mÃ¥n.
      Men naturligtvis, man ska inte bara direkt anta att det är ett chickproblem.

  32. Hej, Jag fick länken genom en vän till det här inlägget och jag måste säga att Jag uppskattar det du skriver. Både tankvärt och inspirerande till att ta den där bullen. Jag känner igen mig i det du skriver, även om Jag är över 40 år och man. Tack för ett bra inlägg. Henrick

  33. Mkt bra rutet! Läser inredningsbloggar och förundras. Vad hÃ¥ller dom pÃ¥ med??? Min egen teori är att det handlar om tjejer som är mammalediga, som saknar jobbarkompisarna och vuxenprat. Jag inbillar mig att dom är frustrerade över att gÃ¥ hemma, och använder tiden till att hittar pÃ¥ projekt i hemmet, som dom sedan bloggar om för att fÃ¥ lite feedback – eftersom mÃ¥nga inte räkna med att barnen eller maken faller i trans över dagens pyntande. Eller? Med via bloggen fÃ¥r man feedback och nya, likasinnade “vänner”, dvs andra bloggare i samma situation, som skriver “vad duktig du är” och sen är karusellen igÃ¥ng. Det gäller att överträffa sig själv. Och varandra. Klart att prestationexin drabbar dom. Förr eller senare. Tack för ett bra inlägg! Lisbeth

  34. Älskar när någon får till det. Säger vad jag tänker. För jag får inte ut det utan att svamla. Tack! Verkligen tack, behövde bli påmind. Igen. /Minna :)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *