Det började väl kanske med Blondinbella. Hon bloggade, tjänade, startade företag, skrev bok, föreläste, gjorde tidning. Och var oerhört snygg. Trevlig. Vacker. Framgångsrik.
Hon blev ett ideal.

Sen rullade allt bara på.
I bloggar skriver vi om våra framgångar, om vår vilja att prestera, om allt vi gör och är stolta över. Och visst, det är bra. Det är fint att vi gör saker och är nöjda över det vi gör.
Men sen gör vi lite till.
Vi presterar lite mer.
Vi vill vara lite bättre.
Titta på allt jag gör, skriker bloggen.
Har jag inte många saker på gång nu på en gång?
Javisst, jag är lite trött ibland, men det är väl inte så konstigt eftersom jag bollar med så mycket samtidigt. Har du märkt hur jag håller på? Är du inte lite imponerad av allt jag skriver i bloggen?
Se på mig, läs mig, jag presterar!

Och det är jag. Det är just så jag.
Jag jobbar två jobb (som jag älskar, missförstå mig inte), har just brutit en förlovning och avbrutit en bröllopsplanering. Jag har flyttat. Jag har ett tredje jobb som jag har fullt upp med att tacka nej till. Jag gör allt och håller upp fasaden om att jag mår bra och njuter av det.
Eller gör jag?

Nej. Jag njuter inte av det. Jag mår inte bra. Jag gör det för att jag tror jag är en övermänniska. Jag tror att jag klarar av mer än jag gör. För att jag inte vill säga nej. Det är inte frågan om att jag inte skulle våga säga nej, det är frågan om att jag helt enkelt inte vill. Jag vill göra saker, jag vill inte sitta hemma och grubbla.

Samtidigt måste jag ändå inse att jag håller på att gå in i väggen. Förra veckan var den veckan. Det är fan inte verkligt att hålla på såhär. Jag måste ju hinna lägga mig ner och skrika en stund ibland. Jag mår för fan inte bra.

Sen är ju ekvationen med att ha två jobb man gillar så himla mycket och att ha en hyra på ungefär en miljard euro i månaden lite svårlöst. Jag vill ju så himla gärna göra allt. Plus att jag vill ha pengar att köpa de där Jeffrey Campbell-skorna jag dreglat över. Då säger man inte nej. Man vill helt enkelt inte. JAG vill helt enkelt inte.

Men till saken.
Jag ser det här överallt i bloggvärlden. Brudar som har tusen saker på gång samtidigt. Och visst fan påverkas jag. Jag och säkert många andra.
Sedan när är det okej och norm för dudettes att göra övermänskligt mycket jobb? Sedan när hyllar vi överpresterande? Sedan när blev det beundransvärt att vara slutkörd?

Nu tänker vi svartvitt en stund: allt är bloggens fel.
Precis som vi kan skylla ätstörningar på smalhetsidealet och modellvärlden hävdar jag att vi kan skylla kvinnors tydliga mani på överprestation på bloggar.
Vi vill vara som Blondinbella. Vi vill ge ut en bok samtidigt som vi gör tidning och uppfostrar barn. Kanske vi tränar, pluggar esperanto och går ut med åldringar samtidigt också. Vi vill så hemskt gärna. Och om andra klarar det så måste väl vi också kunna göra det?

Men faktum är att vi är alla vanliga. Och vi har alla rätt att känna utmattning om vi har för mycket på gång. Varför slösa bort de åttatimmars arbetsdagar som det i tiderna kämpades för genom att göra normen till att jobba tolv av tjugofyra? Vi behöver alla fritid, vi behöver ligga i sängen och se på SATC ibland. Vi behöver tuggummi för hjärnan. Eller helt enkelt göra nåt som får oss att slappna av, är det sen att träna eller testa nya recept spelar ingen roll. Men vi ska fan inte jobba för mycket, det kommer att ta kål på oss – hur roligt jobb vi än må ha. Och jag säger det här minst lika mycket åt mig själv som åt alla andra. Det här är ju fan inte klokt.

Det är jättefint att brudar, och speciellt unga brudar, har många järn i elden och formar sina egna liv och sin egen lycka, men snälla, ta det lite lugnt. Om inte för er egen skull så för alla dem som läser er blogg och får prestationexi.

Vila lite emellanåt. Och ät en bulle ibland. Det tänker i alla fall jag göra.