Det är nåt med riktigt tidiga morgnar. Nåt skört, vackert och samtidigt oerhört olustigt.
Det är lugnt, fräscht, världen är ny igen; men samtidigt är du ensam. Ensam i världen tills alla andra vaknar. För när du sover finns du inte, du är upplöst i limbo. En oexistens.

Klockan är nu 05.52. Jag har varit vaken i två timmar. Det känns varken skönt eller vackert. Men jag existerar igen.