Om det är okej att det plötsligt blev augusti, undrar ni?
Nä, det är verkligen inte okej, säger jag.
Det är precis så lite okej som magknip eller ångest längst ner i själens innersta rum. Inte, inte, inte alls okej.

Grejen var faktiskt att jag tänkt mig att det kunde vara riktigt okej. Att augusti bara betyder en till sommarmånad. Att jag sorglös ska gå omkring och vifta med kjolen i fyra veckor. Men det är inte så.

Genast jag insÃ¥g att det faktiskt är augusti – den sista sommarmÃ¥naden – sköljde det över mig: mÃ¥ste fÃ¥ till stÃ¥nd nÃ¥got i livet! mÃ¥ste göra skillnad! mÃ¥ste vara aktiv! mÃ¥ste träna! mÃ¥ste sluta vara fet! mÃ¥ste klippa pannlugg! mÃ¥ste planera vinterresa! mÃ¥ste planera mitt liv! mÃ¥ste göra upp en vinterbudget! mÃ¥ste börja planera tidningsartiklar! mÃ¥ste sticka en halsduk!

Och alla de här måsten gör mig så himla matt. Jag vill ju bara promenera runt i mina flipflops på gatorna i Tölö.

Sen igen. Här kan jag sitta och tycka synd om mig själv eller så kan jag get a fucking life and get on with it. Tror nästan jag väljer det senare.