Jag har befunnit mig i ett slags limbo i flera veckor. En tid av förträngning och ja, ja, vi tar det sen. Nu känns det plötsligt som att jag borde göra något med mitt liv, fatta viktiga beslut och vara vuxen, eller så. Sån himla ångest.
Dessutom borde jag säkert skaffa mig en anonym blogg så att jag inte i misstag spiller ut alla mina tankar här. Så kan vi ju inte ha det.
All you need är nÃ¥gra fina kvällar med fina typer som lyssnar pÃ¥ dig…och kanske en dagbok? Bara det kommer ut i nÃ¥got skede sÃ¥ är det bra. Kram pÃ¥ dig!
Jag har halvt givit upp min anonyma blogg för att det fanns så många bra människor som jag ville träffa och tydligen kunde jag inte hålla mig från att sprida ut adressen bland mina vänner heller. Men, men, men. Jag saknar anonymiteten, det finns så mycket som jag inte skriver nu, och jag skriver inte längre för mig själv, utan för någon som kan tänkas läsa. Och inte har jag på allvar förstått skillnaden mellan privat och personligt heller. Ibland överväger ja att starta en hemlig blogg för att kunna skriva mig själv klokare, men jag vet inte om uppmärksamhetshoran i mig klarar av det.
Den här romanens poäng var ungefär att jag fattar vad du menar.
Hear, hear. Jag började ocksÃ¥ med “hemlig blogg” och oh, how I did spill my beans.
Men om du behöver någion att spill yopur beans to finns jag här! Och annars också, om du bara vill dricka skumpa eller kaffe eller se på havet och så.