den ideala catariina

Peppe ville att jag skulle kasta mig filosofisk och skriva om mitt eget jag-ideal.
Jag har aldrig egentligen tänkt på saken, hur vill jag vara? Vad vill jag ge ut av mig själv? Jag har alltid bara varit. Och hoppats på att alla tycker om mig. Det är ju nämligen så att alla måste tycka om mig, annars blir jag ledsen. Och det fattar ju till och med jag, att ingen kan vara omtyckt av hela världen. Men det hoppas jag ändå på. (Kanske inte rätt yrke jag valt i så fall. Journalister – den mest hatade yrkesgruppen av dem alla.)

Jag önskar att jag var modigare. Jag kunde gott och väl få stå fastare för mina åsikter och lita på att jag får tycka som jag själv vill. Och att det jag tycker är bra och befogat. Men där har jag en stor svacka. Jag litar kanske inte på mitt eget omdöme tillräckligt.
För det mesta tycker jag ändå att jag är ganska bra. Jag är tillräckligt snäll och ödmjuk, jag är stark för det mesta. Jag älskar och älskas.

Det jag ändå kunde göra något åt är min lättja. Jag borde ta mig kragen och göra de där sakerna jag går runt och funderar på. Jag borde utmana mig själv mera, tvinga fram min kreativitet och använda den.

Sen till ytligheter. Jag kunde ju vara lite mer social (kan ibland få panik om jag hamnar umgås med halvfrämmande människor), lite roligare, lite kvickare, lite smalare och lite mer belevad. Men det är petitesser. Jag är egentligen ganska nöjd.

Jag vill kalla den här bilden “genuin glädje”. Det är jag ganska bra på. Stal bilden från Hanes fb-album. Tack. (Var också tvungen att klippa bort typen bredvid mig, vem vet om han vill figurera på internetz. Så egentligen försörde jag hela bildkompositionen och allt det där, men hey, kolla på mig, ser jag inte glad ut? Jag tycker det.)

3 responses

  1. aivan ihana kuva susta. Muusta jutellaan naamatusten :) Oot hyvä just sellaisena kuin oot MRS

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *