Sara i Spetsfabriken (som förresten sommarbloggar på papper) önskade att jag skulle blogga om mitt hår. Förstås önskade hon det, vi delar ett gemensamt intresse för hårexperiment. Även om experimenten blir lite mer modesta för varje år. Men ja! Till hårförlängningen.

Jo, tackar som frågar, jag trivs oerhört bra! Vill inte se mig själv i kort hår mera, never ever. Kommer att ha förlängning tills mitt eget hår går mig till halva ryggen.

Fast. Lite jobbigt är det också. Löshåret som är fasttejpat i mitt huvu är av helt annan kaliber än mitt riktiga hår. Jag har spikrakt, glansigt hår. Förlängningen är lite böljig och blir superlätt frizzy. Det är jag himla ovan med. Jag tvättar håret ungefär var tredje dag, efter tvätten sätter jag i spraybalsam, endsealer, såndär juttu som räddar från fön- och plattångsvärme och ännu lite silkpasta. Då blir det nästan okej. Idag har det varit helt okej. Plattar jag det blir det helt okej. Det blir helt okej men det krävs mer jobb än jag är van med.

Det som jag också är sur på är att inte kunna ha en knåka på huvudet. Då syns tejpbitarna. Så det blir utsläppt, låg hästsvans eller knåka i nacken. Varje dag. Eller sidofläta, det har jag sportat med ibland.

Imorse trillade den första hårbiten ur min man. Har väntat på den dagen. Med fasa. Jag har märkt att tejpen har varit halvöppen på just den slingan, och imorse när jag borstade håret lossade den. Jag antar att jag kunde åka till frissan och be dem fästa den igen, men orkah. Om någon vecka får jag väl hur som helst åka dit och serva hela härligheten. För banne mig, långt hår ska jag ha resten av livet! (Är lite sugen att klippa tillbaka pannluggen. Borde jag?)

Den heliga trion: håret, plattången och borsten.