Jag har faser. Morgonfaser. Övergripande kan vi säga att jag inte är en morgonmänniska, men jag har bättre och sämre faser. Ungefär såhär ser dom ut:
Fas 1: Det är jobbigt att stiga upp. Jag snoozar tre gånger före jag rullar ur sängen.
Fas 2: Det är jobbigt att stiga upp. Jag snoozar i över en timme. Gnäller och gnyr. Kraschlandar i duschen.
Fas 3: Det är värre än pest och kolera tillsammans att stiga upp. Jag vaknar knappt. Jag snoozar i två timmar före jag ens märker att väckarklockan ringer. Jag går i sömnen. Jag yttrar inte ett ord förrän jag suttit i koma på köksstolen i en halvtimme och fått minst en kopp kaffe. Mina mungipor pekar konstant neråt. Jag fräser. (Det är den här fasen Boyfriend kallar Alligatorwrestling, det är både roande och oerhört farligt med en släng av djurplågeri att ha med mig att göra sådana här morgnar.)
Idag: Fas 3.
kyllä sulle on pakko hankkia kirkasvalolamppu, joka syttyy tunnin – tai no puoli tuntia – ennen kuin kello soi. Pakko!
Jo mut ku ne on niin kalliiiiiita ne hyvät.
tredje fasen låter oerhört bekant. att snooza blir en reflex, man är helt ovetande om allt. helt galet.
Det är sjukt! Verkligen.
Fas 3 låter onekligen bekant . Den här veckan kör vi hårt på fas 1 :D
Ja ba: fas tre resten av livet? Suck.
Drick mycket före du går i säng. På morgonen är du så kissnödig att du måste stiga upp!
Inte en helt dum idé! Måste testa. Men tänk om jag kissar i sängen?