Dag 11 – Dina syskon

Vi är tre kids i min familj. Jag är den lilla. Jag är också den enda bruden. Mina bröder är nästan ett decennium äldre än mig, StoraJ är 9 år äldre och LillaJ 7 år äldre.

Jag älskar mina bröder. De är nog de bästa syskon en muija kan ha. Dom kan vara lite svåra ibland, men om man vet hur dom ska tas (ibland vet jag inte alls) så går allt fint. (Ja, för att inte tala om hur svår och bortskämd jag kan vara.)

Jag har hört berättas att när jag var en riktigt liten bebé var jag StoraJ:s ögonsten. Han bar runt på mig och klappade mig på huvudet och så. Tyckte jag var ett fint litet knyte. Det finns en underbar bild där jag som riktigt liten ligger på hans mage och ser allmänt korkad ut medan han håller i mina händer och ler. Det är en fin bild.

LillaJ var min främsta bundsförvant under ett par år när jag bodde tillsammans med min far och mina bröder. Han skjutsade runt på mig före jag fick mitt körkort och väckte mig varje morgon så jag skulle hinna till skolbussen. Ni vet, jag och morgnar går ju inte så bra ihop. In kom han rusande och ropade “rise and shine!” och jag missade aldrig bussen. Och gjorde jag det körde han mig till skolan.

Anekdot om dagen då jag förstod hur mycket mina bröder tycker om mig:
Jag hade varit på resa till Sverige med min mor, vi hade varit borta i en vecka eller så. Jag hade ett litet akvarie med fiskar hemma och hade bett mina bröder mata fiskarna åt mig. Nu var det så att jag inte var helt säker på om de skulle komma ihåg att mata dem, så jag bad båda vara matare – jag tänkte att om en glömmer så kommer den andra ihåg. Nu gick det nu så att båda två visste hur mycket jag diggade mina fiskar och var noga med att mata dem. Så när jag kom hem hade varenda en fisk dött av övergödning eftersom de fått mat fyra eller fem gånger om dagen. Men tänk! Mina bröder tog det som sin hedersuppgift att verkligen komma ihåg att mata fisharna. Jag får ju skylla mig själv att jag bad båda två göra det samtidigt.

Syskon är rikgit najs, och mina syskon är i synnerhet väldigt najs. De är faktiskt de enda som riktigt helt och totalt förstår när man behöver tala familjegrejer. Man har liksom ett så himla speciellt band eftersom man upplevt så mycket tillsammans så fast man inte har daglig, eller ens veckovis, kontakt vet man alltid var man har dem. De är liksom den där främsta klippan man har, tillsammans med föräldrarna.

2 responses

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *