Som vit ciskvinna kan det kännas svårt, och lite farligt, att närma sig ämnet transsexualitet. Vad vet jag, egentligen?

Trans verkar komma närmare mitt liv hela tiden, på små subtila sätt. Igår kom nyaste tidningen Faktum ut, där det finns ett reportage som jag skrivit om transvården i Sverige, och självmedicinering inom transvården. Tyvärr kan jag inte länka er någonstans eftersom tidningen lever på fysiska ex som säljs av hemlösa, men om du befinner dig i Götaland eller Skåne kan du leta upp en försäljare och köpa dig ett ex.

I dag började jag äntligen lyssna på Lena Dunhams podcast Women of the hour, och i andra avsnittet, som har temat Body, pratas det bland annat om trans. Eller nej, transpersoner får prata. Och det är så det ska vara. Samtidigt som jag tycker det är bra att Lena D tar upp trans i sin podd blir jag lite ledsen att det bara är en liten del av avsnittet. Och under tiden transpersonerna får komma till tals spelas det känslostråkar i bakgrunden, medan när det pratas om vikt och hår är det en ledig konversation mellan Lena och hennes gäster.

Målet borde vara att cispersoner kan prata med transpersoner på samma sätt som vem som helst som diskuterar varandras hårstilar, eller whatever. Dålig jämförelse, men förstår ni vad jag menar? Samtidigt inser jag att kunskapen om trans är så tragiskt låg att samhället först måste utbildas. Hur gör vi det? Har ni smarta förslag? Jag känner mig bara så uppgiven på gemene mans syn på sexuella- och könsidentiteter. Blir så jäkla trött.

EDIT!
Efter att ha fortsatt lyssna på Lena D:s podd tar jag med glädje tillbaka nästan allt jag sa om den tidigare. I alla fall i tredje avsnittet inser jag att hon behandlar trans precis som jag tänker att vi borde göra. Som en naturlig del av identiteten. Tack och förlåt att jag drog förhastade slutsatser.

I dag finns nya @tidningenfaktum ute där mitt reportage om transvÃ¥rd och självmedicinering finns. Är du i södra Sverige ska du omedelbart leta upp en försäljare och köpa dig ett ex! Främst dÃ¥ pga @beyondhetero’s alldeles FANTASTISKA illustrationer.

A photo posted by Catariina Salo (@idealacatariina) on Dec 21, 2015 at 11:36am PST

Bloggen,

Vi ses så sällan du och jag, men jag är glad att du finns. De där gångerna när det är som knepigast eller som roligast väntar du alltid där i skymundan, redo att stiga fram och erbjuda dina tjänster. Nu steg du igen fram med lite tvekande steg.

Bloggen, det händer så mycket. Det har hänt så mycket under hela året att jag inte riktigt hinner med. Jag gör mitt bästa för att göra avvägda beslut, att finnas till för allt och alla, att sköta om mig själv. Det har gått varierande, kan jag lägga till.

Samtidigt som hösten i Gbg var tung och drog fram mina innersta spöken, är jag glad över den. Hade jag inte varit där hade jag nog gått sönder på mitt jobb. Nu hade jag en möjlighet att ta det lugnt, att inte stressa fram något, att jobba med saker jag själv gillar. Jobbet var en sann blessing, för att använda Coelhos ord.

Nu ska jag avsluta ett projekt, jag skulle ha gjort det redan igår men kom inte mig för. Istället städade jag och tvättade kläder. Läste och klappade katten. Så jag sköt fram skrivandet till i dag. I dag har jag sett på tv och messat med mina vänner. Och min flickvän, min bästa, bästa, bästa flickvän som är på semester i Tanzania. Vår första jul blir på skilda håll. Men det gör inget, vi har haft så många hinder i vägen redan att vi klarar det hur fint som helst.

Att ta tag i sig själv känns alltid som det svåraste, att påbörja något halvklart. Att fixa saker. Men det ska nog gå, snart sätter jag igång. Konstigt att det jag älskar mest ibland kan sitta så hårt bakom så många stenar innan jag kommer framåt. Man kan inte vänta på inspirationen, man måste skriva ändå, brukar folk säga. Bah, säger jag.

Hoppas ni alla har det bra, hoppas alla får en fin jul, hoppas alla är glada.

Kram.

Bloggen,

jag har varit hemma i Helsingfors en vecka nu. Livet känns en hel del bättre, till min stora glädje. Jag höll, bokstavligt talat, på att gå sönder den sista tiden i Göteborg. Min styvfars cancerdiagnos fick mig att tappa fattningen och gå in i nåt slags depressionskoma.

Nu är jag hemma hos Mira i stugan i Vallgård. Här är allt bra. Quentin ligger och breder ut sig här i den stora sängen. Jag halvligger bredvid med datorn i famnen. Jag har knappt träffat några vänner ännu, har mest velat hålla mig borta, ensam och isolerad. Men det får väl bli ändring på det snart också. På lördag har vi födesledags/jul/avskedsfest här i stugan, jag hoppas att paniken håller sig borta när jag plötsligt blir omgärdad av människor.

För ett år sen fick jag social fobi som när den var som värst, gjorde att jag inte ens kunde gå till butiken. Jag har känt lite samma symptom de senaste veckorna, men jag hoppas att det bara är en fas. Det är det säkert.

I dag ska jag hur som helst ta mig ut på stan för lunch. Det kommer att gå finfint.

Ett dokument i min Google drive heter ångest 4 lyfe. Det består av ett fyllt dokument och ett tomt, untiteled dokument.

Det är svårt att sätta ord på det, på det svarta i hjärnan. Samtidigt är det nog just nu det är mest nödvändigt att göra det. Att ventilera, att inte gräva ner sig under täcket.

Det har varit en tung höst. Att pinpointa exakt vad det beror på är svårt, men det har mycket att göra med avsaknad av vård,  med ensamhet, omställningar och den egna inställningen. Sedan kommer det förstås händelser som sänker mer än de lyfter. Nyheter hemifrån och orosmoment. Längtan som inte går att förbise.

Tillsammans bildar de här ett slags kaos som rusar runt i kroppen. Rusar från ett organ till ett annat, stannar ofta vid hjärtområdet och orsakar besvär.

Om nio dagar åker jag hem.

Om du inte läst min kolumn om psykvården och klasskillnaderna den orsakar kan du göra det här.

Bildkälla: Internet, obvioiusly.

Plötsligt står jag där, med ett kokt ägg i fickan. Det går inte sönder genast, men är du lite oförsiktig krasas skalet sönder och det som finns där inne blottas och blir skört. Faller i bitar och smulas sönder. Du måste vara extra försiktig!

Vi fick en cancerdiagnos i vÃ¥r familj i dag. Ärligt kan jag ju inte säga att jag är helt överraskad, men det är ju ändÃ¥ inte som att en skulle vara beredd heller. Näillä mennään, säger min mamma som är den starkaste och modigaste – och som det är tyngst för. Hon för bära det största ansvaret för den sjuka.

Vi är alla som små ägg, vi försöker vara försiktiga med varandra och linda in varann i sockervadd. Du får inte gå sönder eller krossas under tyngden. Det klarar vi andra inte.

Fantastiska Linn Jung vann (förstÃ¥s) titeln Ã¥rets mediepersonlighet pÃ¥ Galan igÃ¥r. Själv var jag inte pÃ¥ plats men hade skickat en vinnardikt till min vän Petter som han lovat framföra ifall av vinst. 

För att man inte ska ödsla bort fina ord får ni den här.

(PS jag blev nyligen invald i HeSetas styrelse för nästa år, kampen fortsätter alltså! Jag ska slåss för att vi alla ska kunna stå i bredd.)

Tusenfemhudratjugotvå
antalet kilometer från min säng till Bataclan
antalet ljusår från min värld till deras
antalet millimeter mellan oss

Medan fredagsdrinkarna avbryts
trumslagen stannar
nödutgången slutligen får göra sitt jobb
ensamheten överväldigar överlevaren

ligger jag stilla
drar täcket över näsan
uppdaterar twitter igen
igen igen

I några månader har det legat på lur någonstans i mitt undermedvetna. Det har smugit omkring och känt lite på medvetenhetsstadiet, men hållit sig i skymundan. I dag kom det fram, det slog till.

Jag vet inte om det är en bra sak eller om jag borde vara galet besviken pÃ¥ mig själv – ja att det tog sÃ¥ länge menar jag, innan jag insÃ¥g. InsÃ¥g att jag duger, och är bekväm.

Jag har alltid haft en irriterande vana, en smygvana. När jag går förbi en helfigursspegel ställer jag mig i profil och drar upp tröjan. Hemma (i Rödbergen) har jag en helfigurspegel bredvid toaletten, så varje gång jag gick på toa ställde jag mig först i profil och drog upp tröjan. Granskade det jag såg med rynkade ögonbryn. Tog in och bedömde.

Nyss när jag gick förbi spegeln i mitt tillfälliga hem råkade jag av gammal muskelvana göra det igen. Då insåg jag att jag faktiskt inte mansikt har ställt mig i profil framför en helfigursspegel på flera månader.

När jag nu ställde mig där och granskade insåg jag att allt jag såg var bra. Allt jag såg var fint och just så som det skulle. Då kan vi lägga till att inget radikalt har hänt min kropp på väldigt länge.

Jag märker också att jag undermedvetet gått och funderat på det här, tänkt på vad det kan vara som gör att jag plötsligt är BEKVÄM. Att jag använder de där inte-så-hippa jeansen för att de ju faktiskt är så sabla sköna. Att jag inte bryr mig om jag har en virvel på hjässan för jag sover hellre tio minuter längre än tvättar håret på morgonen.

Är det för att jag äntligen börjat inse det fantastiska i att finnas till? Eller är det för att jag har en partner som fÃ¥r mig att känna mig sÃ¥ jäkla bekväm, som inte ställer nÃ¥gra som helst utseendemässiga krav – varken medvetet eller undermedvetet – och i vems sällskap det bara känns sÃ¥ naturligt att vara? Är det för att jag ska fylla 35 och har släppt hoppet? Är det en blandning av dessa? Jag vet inte, men skönt, det vet jag att det är.

Våra hårfärger bleknade i samma takt. Det röda rann ur henne som det blå som blev kvar på min badrumsvägg. Blått skum sipprar ner för kakel som blivit rosa av att stått otvättat för länge. Blått blir grått och vardagen löper, löper som ett maraton i slow motion. Hela den grå hösten var ett enda långsamt lopp som skulle löpas trots att färgen flagnat. Tvätta inte håret så ofta sa hon och jag gick med mössa resten av året. Året som aldrig tog slut. Slutet som aldrig kom. Vart vill du frågade hon och jag kunde inte svara. Någonstans där inget schampo färgas blått och mössor är förbjudna, där inga maratonlopp behöver finnas och kaklen är lammullsvita. Men jag sa inget. Jag var tyst och fortsatte vänta.

Det jag tänker på just i dag är inte särdeles unikt eller speciellt för just mig. Jag tror det är ett ganska universellt fenomen, speciellt för finländare. Kanske speciellt finländare i min ålder. Jag vet inte, men jag tänker att jag upplever det varje höst hos mina bekanta.

Visst, höstdepressionen.

Hela förra veckan var en enda grå massa här i Göteborg. Det var dimmigt, allt var tusen nyanser av grått och regnet piskade vågrätt. Hela förra veckan var också min flickvän här. Hur de två sakerna korrelerade? Rätt dåligt. Det hela slutade med att vi var tvungna att skrika till varandra att vi måste sluta sura.

Igår när jag vaknade sken däremot solen. Och vilken skillnad, bara att öppna ögonen kändes lättare, det var som att kroppen anade solen utan att synnerven ännu fått tag på vad som försiggick. Och vilken bra dag det var i går, bara för att det inte var grått och regnigt.

Och trots att det är halvsoligt i dag fruktar jag redan nästa gråa dag. Nästa gråa dag när jag inte ens har någon här att sura på. När jag sitter ensam i mitt kala, kalla rum och äter spagetti med ketchup.

Redan för mÃ¥nga år sedan sa jag att det här är min sista vinter i Finland. Sedan dess har jag levt minst fem vintrar i Finland. Nu är jag litet längre söderut, och lite längre västerut – men det spelar ingen roll. Det mÃ¥ste finnas nÃ¥got bättre.

Jag står inte ut.