the ideal catariina

Grattis på World Goth Day. Som pausunderhållning under dagen ska ni alla gå in på följande blogg: Gothsuptrees.

För fyra veckor sedan skrev jag en lista. En lista med tio  punkter, tio saker som betyder olika mycket. Tio saker att göra, ta fasta på, följa. En majlista.

Listan har ibland funnits i mina tankar, vad var det jag skrev, vad skulle jag göra, vad skulle jag låta bli. Rent konkret och slaviskt har jag inte tänkt på den. Alls. (Slaviskt ska man nog inte tänka på hemskt mycket, snäll, man ska vara snäll mot sig själv.)

När jag läste igenom mina tio punkter, efter att det gått fyra veckor sen jag skrivit dem, känns det ganska självklart. Hälften känns självklart. Hälften löses upp någonstans på vägen när jag försöker läsa det. Men det finns en punkt, en viktig punkt som jag hållit mig till dessa fyra veckor, och som jag kommer hålla mig till ett tag till också, om jag själv får bestämma. Det är en punkt jag idag aldrig skulle ha med på en lista, den kommer inte finnas med på min junilista, den kommer inte finnas i mina tankar. Det är en fascinerande punkt, fascinerande att den kändes aktuell att skriva ner, svart på vitt, för fyra veckor sedan.

Punkt tio på majlistan: Dö inte.

*RIDÅ*

En varm sommarkväll. En park. En tygkass med ett sixpack. En filt, en påse chips, en playlist.

Vem skulle du helst av allt dela det med? Om du får välja vem som helst i Svenskfinland? Vem som helst.

Jag skulle välja Magnus Beijar, Alma Pöysti eller Basse Nyberg.

Efter att ha jobbat halva lördagen med att snacka med ungdomar på Skolmusik åkte jag och min Jopo till Kollektivet på Brändö. Där hade dom förstås ställt iordning en Viisuvohvelibaari eftersom det var restaurangdagen igår. Jag älskar Kollektivet på Brändö. Dom gör alltid roliga saker, ordnar fina fester eller bara värmer bastun och grillen. Så himla skönt med ett ställe fritt från alla måsten där man bara kan hänga hur som helst. Alla borde ha en vän som bor i ett kollektiv.

Våfflor, bål och kaffe serverades. Jag åt mest i utbyte mor gamla kläder. Det är ju det som är så himla bra med kollektiv, man kan komma överens om saker. Ba, oookej, du får ett par gamla byxor av mig utbyte mot en våffla. På så sätt blev jag av med alla mina loppiskläder.

De hade ju nämligen gårdsloppis samtidigt med Ravintolapäivä.

Jag och Ida-Lina var speciellt fascinerade av de minimala babykläderna.

Jessica gjorde våfflor.

Detta är kanske den mest perfekta salta våfflan en människa kan äta. Rödbeta och saltgurka blandat med grynost toppat med smetana och persilja. JAG DÖR SÅ GOTT.

Folk, vänner och grannar.

Det bästa av allt, på köpet fick man en hårklippning!

Så var den dagen slut. Eller inte riktigt, men vi fortsätter senare.

Det är fredag kväll. Klockan ska snart bli 23. Skor putsas, ciderburkar öppnas, ölstop fylls på. Sommarvärmen gör sitt till den förunderliga feststämningen som återskapas en gång i veckan, alltid på denna specifika veckodag. Alltid på fredag. Det ligger en förväntan i luften hela dagen, en åtrå efter att glömma allt, göra sig fri och kasta sig ut i världen. Fredagen är den allra, allra bästa dagen i veckan.

Vad jag borde göra för tillfället: stå med penseln i vacker hand och dra små darrande streck på mina ögonlock, fylla i de gamla linjerna, bättra på det som dagen låtit vittra sönder. Kanske lyssna på något som inte får mig att gråta, kanske dricka en öl.

Vad jag i verkligheten gör för tillfället: har vaknat efter en 30-minuters tupplur invirad i mitt täcke. Somnade till en förfärlig netflix-film och fick obehag genast när jag vaknade. Stängde av filmen. Kvällens glass åt jag upp redan innan somnandet. Det torde ju inte stå i någonsomhelst lag att jag inte får gå och lägga mig innan 23 en fredagkväll, och eftersom det inte  är mot lagen tänker jag göra det. Och vore det ett brott kunde ni kanske kalla mig anarkist. För det verkar onekligen så att all denna jäkla motion och all denna zen-het som finns i min kropp, tvingar mig till tidiga nätter och sömn så ofta som möjligt. Ja jag förstår då inte jag. Men orkar inte fundera heller, måste sova.

Fick en inbjudan till fest. Va bra! tänkte jag, det här låter ju kul. Men dude, kul var bara förnamnet. Detta underbara jag fick äran att attenda var öppningen av Blaue Fraus Pop up art house.

Jag är fortfarande inte helt hundra på vad det är, men det som hände ikväll var fullkomligt magnifique. Performanser av 36 (?) kvinnor som i tre minuter gav tribute till en syster, förebild eller annan kvinna som i deras ögon förtjänar det, var kanske just vad jag behövde ikväll. Det var så oerhört upplyftande och alltigenom fint att jag nästan blir blödig. Mest älskade jag den sydafrikanska kvinnan som med sån himla inlevelse berättade om hur Oprah spelat roll i kvinnors situation i hennes hemland. Jag ba ryste och dog lite inombords.

I tre veckor kommer det hända på och kring Diana-scenen. Ni måste bara kolla in det. Träffade också en gammal bekant som jag inte sett på flera år, hennes Balkan-band kommer spela på innergården vid Diana på bl.a. Fredag, det måste alla se. Promise!

Det fanns en bodybuilder som bar på vin. Här ser ni allas vår Smilla utnyttja hans tjänster.

Peppe talade fint om Liv Strömquist.

Jag träffade ett djur.

Sen fick vi dansa.

Kommer så inte ihåg vad detta var, eller vem som tributerades men det var nätt.

Emma från LCMDF sjöng Robyn.

Sen blev den danceoke. Kanske det mest geniala nånsin: dansa som i videon. Här med Kate Bush.

Är väldigt tillfreds med kvällen. Ska somna lycklig.

En liten gammal kyrkogård precis vid skogsbrynet. Det hittade jag under en promenad för nån vecka sen. Där låg Borgmästaren, Sjökaptenen och Lasarettläkaren begravda. Kände mig som en synderska där jag smög runt bland de tätt liggande gravarna och såg på stenarna. Om jag hade dött för 70 år sedan, vad skulle det stått på grav, funderade jag. Knappast nöjesredaktör eller medianom. Troligen Maka.

Nu kommer jag nog bara att få en metallplatta på en natursten. Kanske Älskad – Saknad.

På min begravning ska det drickas whisky tänker jag. Kanske spelas Fredrik av Säkert. Jag vill gärna säga att alla ska vara klädda i glada färger, men svart, jag vill att alla ska vara svarta. Man måste få mycket av sin favoritfärg på Den Sista Festen. Efteråt ska det bli kalas med popcorn och cola. Och ett liveband som spelar dängor. Det blir nog en bra fest när det beger sig.

Förresten är det konstverk som Ida-Lina ska göra det kanske bästa som finns. Att visa upp saker man är dålig på, att få vara dålig, att vara riktigt usel – det är det som är hela grejen. Och det bästa av allt, du kan delta. Klicka in dig här och kom med! Själv ska jag spela didgeridoo, det är jag FRUKTANSVÄRT dålig på.

Och en annan grej. Känner du någon som behöver hyra en etta i Helsingfors över sommaren? Hör då gärna av dig till mig, jag vet om en alldeles fantastisk etta i Rödbergen, möblerad, skitmysig och fräsch. Maila mig, adressen finns här intill i beskrivningen.

 

Två saker man ska bli glad, pigg och social av: sol och träning.

Det här är något jag verkligen inte förstår. Jag vill helst inte göra annat än rulla in mig i mitt alldeles fantastiska dubbeltäcke och bara blunda resten av livet. Ungefär hela tiden. När får jag sluta vara trött?

God natt.

Sen undrar jag lite försynt, vart försvinner hälften av mina bilder efter att jag laddat upp dem här på bloggen? Jag blir inte klok på nånting.

Adjö.