Som vit ciskvinna kan det kännas svårt, och lite farligt, att närma sig ämnet transsexualitet. Vad vet jag, egentligen?
Trans verkar komma närmare mitt liv hela tiden, på små subtila sätt. Igår kom nyaste tidningen Faktum ut, där det finns ett reportage som jag skrivit om transvården i Sverige, och självmedicinering inom transvården. Tyvärr kan jag inte länka er någonstans eftersom tidningen lever på fysiska ex som säljs av hemlösa, men om du befinner dig i Götaland eller Skåne kan du leta upp en försäljare och köpa dig ett ex.
I dag började jag äntligen lyssna på Lena Dunhams podcast Women of the hour, och i andra avsnittet, som har temat Body, pratas det bland annat om trans. Eller nej, transpersoner får prata. Och det är så det ska vara. Samtidigt som jag tycker det är bra att Lena D tar upp trans i sin podd blir jag lite ledsen att det bara är en liten del av avsnittet. Och under tiden transpersonerna får komma till tals spelas det känslostråkar i bakgrunden, medan när det pratas om vikt och hår är det en ledig konversation mellan Lena och hennes gäster.
Målet borde vara att cispersoner kan prata med transpersoner på samma sätt som vem som helst som diskuterar varandras hårstilar, eller whatever. Dålig jämförelse, men förstår ni vad jag menar? Samtidigt inser jag att kunskapen om trans är så tragiskt låg att samhället först måste utbildas. Hur gör vi det? Har ni smarta förslag? Jag känner mig bara så uppgiven på gemene mans syn på sexuella- och könsidentiteter. Blir så jäkla trött.
EDIT!
Efter att ha fortsatt lyssna på Lena D:s podd tar jag med glädje tillbaka nästan allt jag sa om den tidigare. I alla fall i tredje avsnittet inser jag att hon behandlar trans precis som jag tänker att vi borde göra. Som en naturlig del av identiteten. Tack och förlåt att jag drog förhastade slutsatser.